Snart tillbaka i Skåneland

Snart är utbytet slut och jag vet inte hur jag känner. Jag känner lite lättnad att jag snart är fri och kan göra precis vad som faller mig in. Inte behöva tänka på någon annan, ta eget vardagslivs ansvar och inte vara fast på en punkt (stad).
Men främst är jag ledsen. Jag kommer känna en sån enorm saknad när det är över. Var är min partner? Kommer kännas som om någon opererat bort en bit av mig och sen bara sytt ihop utan att fylla tomrummet. För tomrum kommer det vara. Var är gruppen? De som gett stöd i alla lägen, och som känner en så väl. Jag är lite blödig när jag tänker på det, och går runt och säger till dem att jag kommer sakna dem så!

Vi fick tipset att vi ska börja förbereda oss för avskedet, och jag försöker tänka ut hur jag kommer reagera och antingen kommer jag gråta eller trösta. Men jag vill inte riktigt tänka på det. Jag vill bara leva här och nu, och njuta av den sista tiden!

Vad har hänt den senaste tiden:
- Temadag på en gymnasieskola i Falun. Jag och Sarsa visade vårt indiska projekt som är en föreläsning om fyra barn på Ananya, deras drömmar, åsikter och attityder. Gick bättre än förväntat.

- Indisk afton med värdfamiljerna. Vi hade sari och dansade en indisk dans, bjöd på indisk mat där man åt med händerna, vilket var ovant för värdfamiljerna. Sjöng indiska låtar och umgicks. Lyckad kväll.

- Vår utbildningsdag om homosexuella i Sverige. En man från Rfsl kom och pratade och vi alla fick ställa frågor. Trots att indierna inte accepterar homosexuella så kan de börja reflektera om det och acceptera att det finns homosexuella i Sverige.

- Framtidsångest. Funderar mycket på vad jag vill göra efter det här. Jobba, plugga, volontärarbeta?