100 procent

Här kommer supergoda nyheter: Indierna kommer att vara i Falun imorgonkväll klockan 8!!!
Jag kan inte sluta le när jag tänker på det. Det är helt sjukt. Äntligen! Jag blir helt pirrig i kroppen och det är så mycket känslor som bubblar upp, förväntan, nervositet och glädje. Längtar tills jag får träffa dem och krama om dem på Faluns tågstation. Jag förstår inte riktigt att det är sant att de kommer vara här imorgon.

Nu är klockan 1.30 i Indien och om 30 min lyfter deras plan. De ska nu för första gången i deras liv ha checkat in väskorna, gått igenom passkontroll, taxfreen och hitta sin gate. Sen sätta sig i planet, lyfta, äta flygplansmat med bestick, gå på en trång västerländsk toalett där det bara finns toapapper, landa och sen byta plan.
Och när det kommer till bytet i Frankfurt blir jag nervös. De är åtta ensamma, förvirrade indier som vägrar be om hjälp. Kommer de irra runt och hamna helt fel? Och bli förvirrade, vilsna, ensamma indier.

När de kommer fram till Falun kommer de vara trötta och fyllda med intryck och jetlagade. Att få träffa Sarsa igen känns bra. Tror det var bra att vi tog en paus ifrån varandra och samlade nya krafter så vi kan börja om på nytt. För i Sverige kommer allt bli nytt och jag försöker förbereda mig att min roll som parkamrat kommer bli utmanande men otroligt roligt. Nu börjar utbytet på riktigt!

Med 80 procent säkerhet

Det känns konstigt att vara med i ett utbytetsprogram med Indien när inga indier är här. Att första dagen på jobbet presenterade sig och berättade kort om programmet - parkamrat, tema, volontärarbete känns konstigt och speciellt om en parkamrat som inte är här. Fick lägga till när alla besökare tittade med frågande ögon "En indisk tjej kommer vara här med lite senare".

Att senare få frågan när kommer hon då, gör allt svårare. När de kommer exakt vet vi inte. Men i fredags fick vi goda besked. Med 80 procents säkerhet flyger de från Bangalore tisdagnatt och är i Falun tisdag kväll vid åtta tiden!!!
Det pirrade till i kroppen när jag fick det beskedet. Snart kommer de! Nu måste jag förbereda mig lite för allt kommer bli annorlunda nu. Prata engelska, svara på frågor, visa runt, översätta, hjälpa till. Åhh, det är ju det här jag sett framemot, längtar verkligen tills de kommer så utbytet kan börja på riktigt.

Allt har självklart varit nytt för mig i Falun, staden, värdfamilj, arbetsplats. Men samtidigt kan jag de svenska koderna. Jag vet hur ett svenskt hem är uppbyggt, stad osv. Men nu blir allt nytt för jag kommer få se det ur hennes perspektiv.
Kommer bli superspännande!

Ria-stugan

Min arbetsplats heter Ria-stugan och är en gäststuga som missbrukare, bostadslösa och ensama kan komma till för äta frukost och lunch, få kläder tvättade, duscha, dricka kaffe och umgås med andra.
Mina arbetsuppgifter är att prata med besökarna, hjälpa till i köket och städa. Mina två första dagar satt jag i soffan och kollade på tv och pratade med besökarna en liten stund, men främst tvättade jag fönster. Jag kan lova det var inte så tråkigt som det låter. En sak som detta utbyte har lärt mig det är att tänka postivit. Det finns alltid två sidor på saker, du väljer själv.

Medan jag putsade fönsterna sjöng jag på någon sång och pratade med besökarna. En del kom fram och pratade med mig, undrade vem jag var och en del berättade att det blev mycket snyggare i huset nu med rena fönster. Städar hellre än sitter och gör ingenting.
De två första dagarna städade jag och på de tredje dagen säger en man till mig .
"Ska du städa idag igen?"
"Vi får se", svarar jag.
"Du kanske blir uppgraderad idag och får... (tankepaus) städa taket" säger manen med stort leende och skrattar ett bubbligt, hest skratt.
"Om du hämtar en stege, så varför inte" skrattar jag tillbaka
Jag ser framför mig att jag står på taket och balanserar fram på takplattorna. Vad jag städar är oklart, kanske en takränna eller liknande. Vad städar man egentligen på ett tak?

Ria-stugan drivs av de kristna församlingarna i Falun och det märks på många sätt. Mina arbetskamrater läser ur bibeln när de träffas på morgonen. Man läser även ur bibeln förre maten och alla besökare säger Amen sen är det tävling om att komma så långt fram i matkön som möjligt. En del besökare är även religiösa och kan prata om Gud, Jesus och Bibeln.
Samtal mellan två besökare kan vara.
"Har du lyssnat på skiva med lovmusik på än?"
"Ja, lyssnar på den varje dag på kvällen. Den är jättebra"
"Visst är den"
Jag och en del besökare lever i helt olika världar.

Det var lite om min arbetsplats, lite ihopplock. När min kamera mår bra igen ska jag lägga till lite bilder.

Din anmälan handläggs

Nu har jag sökt till högskolan. Det fick bli:
1. Mänskliga rättigheter i Lund
2. Utvecklingsstudier i Lund
3. Fred och konfliktvetenskap i Lund
4. Mänskliga rättigheter i Malmö
5. Litteratur i ett mångkulturellt samhälle i Malmö

Har jag snävat in mig eller vad?

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Jag sitter i vardagsrummet och söker runt på kurser i Lund och Malmö. Min värdpappa och värdmamma är ute på altanen och städar. Tvättar fönster och skurar rent. Jag sitter här och är lat, eller egentligen inte lat men jag upplever mig själv som lat. De är aktiva och här sitter jag och bidra med inget. Fast det kan ju bero på att jag har sjukt ont i fötterna och knäna. Det är ömt och svider och att gå för många steg är inte trevligt. Har kanske fått någon infektion från Indien, för jag har haft ont ett tag nu. Någon vecka eller så.

Fast åter till mitt förbannade kurssökande. Jag letar och hittar en massa spännande men jag vet aldrig ifall något känns hundra. Jag vet inte ens om jag vill plugga till hösten. Men det känns lite säkrare att ha en kurs att läsa ifall jag inte hittar något jobb, för min plan är att jobba. Jag funderar på vad jag vill bli och får en massa idéer.
Exempel:
1. Ungdomsledare på ett ungdomshus. Hjälpa ungdomar med deras idéer och projekt. Gärna kulturinriktat men även hjälpa de ungdomar som vill ut i världen.
Vad saknar jag? Mer erfarenhet från resor. Och engagemang från föreningar. Bli mer aktiv. Sen kanske en utbildning?

2. Läsa omvärldskunskap av någon form ex fred och konfliktvetenskap, mänskliga rättigheter eller afrikakunskap. Sen åka till ex. Afrika och jobba på en radiostation. Så jag måste läsa lite mer radio också.

3. Sen finns väl alltid den där lärarrollen som spökar. Men vill man ha samma yrke som sin mamma...

Vad tycker ni att jag ska bli?

Virus

Min kamera och möjligtvis mina minneskort har fått virus. Så framöver kommer de inte vara så mycket bilder på bloggen. Vill inte utsätta min värdfamiljsdatorer för indisk virus. Men jag ska på något sätt fixa det. Någon som är virus kunnig som kan hjälpa mig?

Det där med indiska pass...

När jag hör ordet pass känns det som någon väldigt elak person lägger ett stenblock som väger tusen kilo på mina axlar och som mosar mig. Jag känner mig liten och hjälplös och trots att jag vill hjälpa till kan jag inget göra förutom att sitta och vänta. Men framför allt tänka positivt. Jag lovar jag gör!

Som ni förstår från föregående inlägg är jag i Falun nu, med betoning på jag. Jag är här och lär känna Falun och familjen men inte min parkamrat Sarsa. Hon och de andra indiska deltagarna är ännu i Indien och när de kommer vet vi inte säkert. Och när de kommer är de alla åtta personer eller kommer någon saknas.

Anledning: I Indien är det svårt att få pass. Du måste ha en massa papper som bevisar att du är du, och ha referenser som berättar att du är en bra person. Bevisen som du behöver är bland annat födelsebevis och många i Indien har inte detta det. Kvinnorna födder inte på sjukhus utan i hemmet och vilken datum ens barn är född är inte så väsentligt. "Min dotter är född någon gång runt Ugadi (högtid) på en onsdag." Tid har inte samma viktighetsstatus som i Sverige, i Indien lever man bara.

När du har alla papper måste du lämna in dem, och i många fall försvinner dina papper eller "glömms" bort. Du måste gå dit flera gånger och påmina dem att jobba med dina papper. Medan du väntar kan det hända som i Sarsas fall att lagen ändras och att ett av dina papper inte är giltligt längre och du måste fixa det och börja om.
För att saker ska gå snabbare i Indien gäller det pengar över och framför allt under bordet. 100 sedels rupiesen skickas runt till olika händer.

För att våra parkamrater ska komma till Sverige behöver de även söka visum och det är ett helt projekt det med. Du måste ha speciella passfoton som är mer fyrkantiga, om det är fel storlek gäller dem inte. Sen måste du svara på en massa frågor vara en del inte är anpassade till det indiska samhället. Vad heter dina föräldrar, för- och efternamn? Många i Indien har inte efternamn. Hur gamla är dem? (många vet inte detta) Hur gamla är dina syskon? Lever dina föräldrar ihop? Varför ska du resa till Sverige? Var ska du få pengar ifrån när du är i Sverige?
Det finns även en risk att Svenska ambassaden kallar de alla på intervju i Delhi ifall de inte tycker att det räcker med ansökan.

När de kommer har vi ingen aning om. Datumen vi får skjuts hela tiden upp, men senaste är 17 april. Vi får bara hålla tummarna att de kommer. Känns lite konstigt att vara med i ett utbytetsprogram utan sin indiska parkamrat. Jag undrar hur indierna mår?

Falun

Nu börjar Sverigedelen med tio veckor i Falun, en mellanstor stad i Dalarna. Faluröd färg, gruva och hoppbackar. Staden är fin och har ett större centrum än vad jag hade föreställt mig. Trodde det skulle vara ett litet torg med kanske ett 10 tal affärer, men här finns det köpcentrum och alla "kända" butiker.

Sitter just nu i min värdfamiljs vila som ligger i området Gamla berget. Japp, det ligger på ett berg fast det är inte särskilt högt. Huset är typiskt svenskt, rött trähus med vita knutar, fast de har en blå dörr. Har berättat för Sarsa om det typiska svenska huset och hon kommer nog tycka det är fräckt att hon kommer bo i ett.

Min nya familj består av mamma Sussi, lågstadielärare på en skola utanför Falun. Pappa Göran, utbildningsledare för lärarprogrammet på Högskolan Dalarna. Syster Ylva, 21 år som läser en bildkurs nu och har sökt till arkitekt. Familjen är jättehärlig och väldigt lätta att prata med. När vi ätit klart frukosten eller middagen kan vi sitta kvar vid matbordet i minst en timme och bara prata. När vi pratar kommer vi ofta in på olika sidospår som vi efter ett tag binder in till huvudspåret. Känns ibland som jag sitter och pratar med min egna familj, vilket är super!

Jag tror jag och Sarsa kommer trivas bra i Falun och i vår familj. Hoppas att hon inte får för många kulturchockar bara...